Numret har ingen abonnent.

Jag minns en händelse med ett leende på läpparna. 

Själva händelsen utspelade sig på TP i Ljusdal. 
Tanja Ciggen Cigarcic var chef. 

** Bara det i sig själv är värt att nämnas **

Vi var ett glatt hästgäng som arbetade för det månatliga vatten&bröd-bidraget genom att via personliga, rostiga koppartrådar erbjuda goda samaritiska gärningar. Kort sagt: Vi satt på en telefonsupport. Eller som DAO sa en gång till en nyfiken kroggäst: "Jag kör skördare".

En kollega fick en dag, helt korrekt enligt sina arbetsuppgifter, ett samtal. 

•• Inga konstigheter alls egentligen då denna person kunde få många och helst konstiga samtal under en vanlig arbetsdag ••

Jag har för mig att klockan närmade sig hemgång för denne kollega, vi slutade alltid vid olika tidpunkter men jag hade allt som oftast den stora glädjen (det var ofta väldigt roligt att observera honom när han snart skulle sluta och väntade på att få trycka på knappen för att logga ut) och det innebar att det hormonella trycket inombords ökade för varje minut som gick och dess konsekvenser hade visat sig tidigare på många väldigt roliga sätt!

Nu ökade trycket vartefter var minut som gick och den sedvanligt stundande fredagsölen låg på kylning hemma hos vederbörande och kanske var också den en bidragande orsak till den ständiga ökningen?

Hursomhelst så går minuterna segt, de kryper fram. Ungefär som när man var barn och väntade på att dagen före dopparedagen skulle bli just dopparedagen. 
Det gick segt helt enkelt. 

Nu hade dock upploppet börjat visa sig. Det var endast tio sekunder kvar av arbetsdagen. 
Egentligen, vad skulle egentligen kunna hinna hända? 
Man kanske tänker att det inom  kundtjänstbranschens måttfullt lyckliga kompisvärld finns något som heter: "Logga ut, det är bara tio sekunder kvar". Men, nej. Det gör det ju inte. Det handlar om klassisk pennalism. 

Man ser hur denna kollega börjar räkna ned med tindrande ögon - det hade trots allt varit en fin dag idag - inte speciellt många kunder och en allmänt trevlig dag (de kanske var lätträknade och kanske skulle det faktumet göra att kulmen inträffade?)
Då händer det. 
Telefonen ringer. 

Kollegan brister ut i ett skrik som innehåller en salig blandning av diverse skällsord, könsord och allmänna besvärjelser!

Han svarar: 
- HP. 
- Nej. 
- Nej. 
- Hej. 

På grund av att han är så förbannad över att han fick ett samtal endast sekunder från att han egentligen skulle gått hem så brister det för honom. 
Han kan helt enkelt inte hantera sin frustration längre. 
Då gör han processen kort och bryter sönder sitt headset. 
Se länk: http://omduvikerettstao.blogspot.se/2009/08/headset.html?m=1

** Minns ej vad Tanja Cigarcic, chefen, sa men de båda var som yin och yang så antagligen var det nog mer en High five än något annat **

Vill bara påpeka att detta är ett av de starka minnen jag har från denna arbetsplats. Naturligtvis är DAO en härlig människa, denna historia beskriver endast något som de flesta hade kunnat göra i denna situation. 

Andra roliga saker som hänt är när samma kollega, av misstag, blev kallad för Arne och uppgivet yttrade orden: "Jag heter inte Arne".
Eller den gång då Fittao frågade vår chef (Tanja Cigarcic, reds anm) om man fick tävla - något som senare skulle vara droppen som fick något att rinna över för en annan kollega. 
Det måste jag få berätta för er. 
Nån gång. 


(Vad rubriken vill säga är att jag ogillar när det är upptaget när man ringer någon)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0