stâo

Hela mitt vuxna liv har oneliners legat mig varmt om hjärtat. 

Särskilt uppskattar jag de gånger då den jag talar med inte har koll på de filmer, som jag vid valda tillfällen, återger och vars repliker jag försiktigt planterar. 

 

Svensk film är fantastisk, åtminstone det som producerades under 80-talet. 

Det var bättre förr, såattsäga. 

 

I mitt yrke, som innehåller möten med många människor som många gånger bär på sorg, glädje, lycka eller missnöje, så hör det kanske inte till vanligheten att det finns utrymme för ironi.

Men ibland dyker det upp ett gyllene tillfälle. 

 

Jag skulle hålla en andakt och pratade innan med en av deltagarna som berättade om bygden, om vad man kan göra där osv.

 

Ibland kan det kännas som att man blir serverad av livet. 

 

 

Sällskapsresan, särskilt den första i ordningen, är en mindre guldgruva för just oneliners och just idag fick jag utrymme att på ett naturligt sätt landa en av dem. 

 

Roland Jansson och Mats Arehn levererar en sidoberättelse om ett svartköp av en bungalow.

När de går runt i sin Sim City-liknande värld och pratar om hur det kan eller ska bli med bygget så ser de en enorm golfbana. 

 

Jansson: Spelar du golf? Ett härligt spel. 

Arehn: Ja. 

Jansson: Vad har du i handikapp?

Arehn: 22.

 

Jag tror att du förstår. 

 

Mitt möte med en äldre dam som berättar om orten för mig kulminerar när hon börjar berätta om de två golfbanor som finns i närheten. 

Det är svårt att lyckas lägga en klockren oneliner så den blev tyvärr lite avhuggen. 

 

Jag: Spelar du golf? Ett härligt spel. 

Hon: Nej. 

 

 

Ridå.